Sektor3, tankesmedja för det civila samhället bjöd in till seminarium om medlemskapet roll stadd i förändring. Samhällsengagemanget har genom tid formats av medlemsburna organisationer och mycket av medborgarnas makt har kanaliserats genom föreningslivet. Frågan är vad som händer när föreningslivet öppnar upp för fler roller än medlemskapet såsom exempelvis givare, konsument, volontär, aktivist, frivillig, sympatisör… Medverkande var bl.a. Torbjörn Einarsson, forskare Handelshögskolan i Stockholm och Apostolis Papakostas, professor Södertörns högskola, båda medförfattare till antologin ”Civilsamhället i samhällskontraktet” .  Papakostas förde fram några iakttagelser om samhällsförändringar som påverkar och anammas av  organisationslivet som utökade kommunikations möjligheter, resursmobiliserings mönster, utbildning och narcissism. Det han såg var att de oändliga möjligheter som internet står för har inte betytt att medlemmar fått ett ökat inflytande på organisationen utan att kommunikationen fortfarande är enkelriktad, uppifrån och ner. Att tidigare var medlemmar förutsättningen för att driva en verksamhet, medlemmen var organisationens resurs, nu är det mer monetära värden som styr och därmed kan organisationen lättare bestämma vad man vill använda resursen till, exempelvis köpa en insats, kompetens etc.  En annan observation var att flera av de nya organisationerna som dyker upp, startas av personer som kommer från universitet och har under sin utbildning stött på olika filosofiska, vetenskapliga, idéhistoriska strömningar. Via dessa personer överförs den akademiska världens fragmentisering till organisationer i civilsamhället och vi får rörelseentreprenörer som startar relativt små organisationer med i princip några få personer som leder och styr, men med inga eller få medlemmar. Sist lyftes det egotrippade eller narcissistiska drag som vi kan känna igen genom fokuseringen på personliga egenskaper, där vi visar upp oss, där vi lyfter fram jaget och via bilder och egna berättelser sätter strålkastarljuset mot individen istället för kollektivet.

Torbjörn Einarsson var inne på frågor om den tilltagande individualiseringen både ur ett samhällsperspektiv och ur föreningsperspektiv. Det han lyfte var att problemet med att få människor att sitta i styrelser, att ta på sig ett medlemskap inte nödvändigtvis enbart behövde bero på en ökad individualisering utan också kunde vara något som organisationerna själva hjälpt till med att skapa. Om föreningarna kan få resurser via bidrag, sponsring, gåvor, testamenten eller annan monetär finansiering blir behovet av medlemsavgiften eller medlemmens arbetsinsatser mindre värda. Organisationerna kan köpa in tjänsten istället för att medlemmen gör det. Detta kan också i ett lekfullt tankesätt kunna innebär att medlemmarna skulle kunna avsätta organisationens huvudmän när man önskade och helt enkelt köpa in nya.