Hur svarar politiken på kulturlivets utmaningar? I en ovanlig kulturpolitisk debatt arrangerad av ABF Stockholm och Arena Idé mötte Kristina Axén Olin (M) och Lawen Redar (S) fyra experter från kulturområdet för att diskutera allt från finansiering till civilsamhällets roll och risken för en allt mer kontrollerande kulturpolitik.
Vår verksamhetschef Anna Livion Ingvarsson deltog som en av fyra experter tillsammans med Gunnar Ardelius från Sveriges Museer, Karin Helander, professor i teatervetenskap och lärare vid Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms Universitet samt Ulrica Källén från KLYS.
Klicka här för att se hela debatten på SVT – sändningen startar vid 01.20.30.
Här nedan kan du även läsa hela anförandet från Ideell kulturallians:
Var är kulturpolitiken för ideell sektor?
Ideell kultursektor är en hörnsten i Sveriges kulturliv. Vi är mötesplatserna på landsbygden, replokalen i förorten, vi är hembygdsgårdarna, scenerna, utställningarna, filmdukarna, vävstolarna, danssalarna, läsecirklarna, spelbrädena. Vi är glädjen i att göra saker tillsammans.
Eftersom våra verksamheter är sprungna ur människors engagemang finns vi i hela landet – även på platser dit institutionerna inte når eller det offentliga inte räcker till. Här får professionella kulturskapare uppdrag och möter sin publik.
Det handlar också om demokrati. Människor blir medskapare i kulturen, utvecklas och får bearbeta tillvaron tillsammans. Vi står dessutom ofta för den fysiska infrastruktur som krävs för att kulturen ska kunna skapas. Utan oss blir det väldigt svårt att nå de kulturpolitiska målen.
Vi pratar ofta om mjuka värden, men faktum är att det ekonomiska värdet av det ideella arbetet inom kultursektorn motsvarar 8,4 miljarder kronor per år. Vi är alltså en enorm samhällsresurs. Så hur möter politiken upp detta?
Ekonomiskt har sektorn varit underfinansierad länge, och ovanpå det kom pandemi och inflation. Nu drabbas vi av nedskärningar i regeringens budget och på alla nivåer. Socialdemokraternas skuggbudget är bättre än regeringens, men långt ifrån tillräcklig för att komma ikapp.
Det är oerhört dystert. Mötesplatser stängs, replokaler försvinner och kulturella nav försvagas. Den ideella sektorn kämpar just nu för att kulturlivet inte ska bli utarmat och centraliserat till storstäderna.
Utöver den ekonomiska pressen står vi inför en annan stor utmaning: bristande kunskap och ängslighet, som leder till en hårdare politisk styrning. Kortsiktiga projektstöd, uppstyrda av politiska mål, hämmar kulturell utveckling och ökar den administrativa bördan. Tid som kunde ha gått till kultur läggs nu på att söka och redovisa projektstöd.
Samtidigt ser vi en ökad oro från politiker som ifrågasätter stöd till kulturföreningar. Det sprids en misstänksamhet från högsta nivå, som smittar ner till den lokala politiken och gör relationen mellan föreningslivet och det offentliga osäker. Vi har sett detta prägla diskussionerna om demokrativillkor och folkbildning. Det här är ett problem som går långt bortom fusk eller felaktigheter – det är en ny retorik som skapar ringar på vattnet och drabbar en hel sektor som byggts upp under decennier.
Kultur är inte något som kan skapas inom snäva politiska ramar, levereras på beställning eller mätas i snabba resultat. Kultur är en långsam, organisk process som kräver frihet, öppenhet och tillit. För att möta dessa utmaningar behöver vi politiker som vågar tro på kulturens egenvärde och ger långsiktiga, öppna stöd. Förtroendevalda som förstår vikten av fri kultur och har modet att hålla en armlängds avstånd till den.
Därför frågar jag er, Lawen Redar och Kristina Axén Olin:
Hur tänker ni säkerställa att det finns långsiktig finansiering som ger den ideella kultursektorn möjlighet att fortsätta skapa rik kultur över hela landet? Och hur ska ni bygga förtroendet mellan politiken och föreningslivet, så att ängsligheten kring kulturstöd inte kväver det lokala och demokratiska kulturarbetet?
Comments